Jun
09
2014

Att bokstavligen springa en hel natt…

Den 8 juni var det dags att tänja på gränserna igen. 

Min tanke att springa från Bankeryd till Ödeshög skulle nu bli verklighet, jag skulle komma att springa i 9 timmar, men vi börjar från början…

Hade gått med en klump i magen hela dagen, skall jag verkligen göra detta? Jag vet att det är ”crazy” liksom… Folk som jag berätta mina planer för tycker jag är galen, det kanske jag är? Men faktum är att om jag inte gör detta då får jag aldrig reda på om jag klarar av det, denna utmaning tar jag mig ann för min egen skull…

 

IMG_20140608_104647

Denna bild beskriver min natt väldigt väl…

den 7 juni Kl 23:00

När resten av familjen förbereder sig för att gå till sängs då börjar jag blanda till sportdricka och packa min väska, dra på mig löpartightsen mm… Hade försökt slumra till några timmar tidigare på dagen men utan större resultat. För övrigt var förutsättningarna de bästa både vädermässigt och formmässigt.

 

den 8 juni Kl 00:00

På 12-slaget prick begav jag mig iväg hemifrån, klickade igång taxametern (min Ambit2 S) och sedan trummade benen på, åtminstone till en början…

Det var mörkt ute, hade laddat batterierna och lagt fram pannlampan där hemma, men beslutade i sista stund för att lämna kvar den för att spara vikt. Det var ett bra beslut för det behövdes inget extra ljus, det var upplyst cykelväg ända till Skärstad (ca 30km) sedan gick solen upp…

Det som skiljer en sådan här tur mot ett arrangerat lopp är att jag måste bära med mig allt jag behöver i form av vätska, energi och extra ombyte…

Väskan kan uppskattingsvis ha vägt ca 5-6 Kg från början. Vikten var påfrestande för min rygg, de första två milen var påfrestningarna som störst, fick dra ner lite på takten för att skona ryggen, av naturliga skäl blev väskan sedan lättare allt eftersom jag lämnade km bakom mig…

 

Kl 01:20 / 10K Bankeryd-Jönköping 

Vid en mil kände jag mig annars helt prima, hade nu kommit till Jönköping och sprang längs vätterstranden, väldigt lite folk ute trots den varma sommarkvällen. Sprang längs vattnet och hörde vågorna slå mot stenarna. Staden sov, de enda som var ute var jag och mina tankar, underbart!

 

trad

Så här såg det ut då jag sprang längs vättern…

La upp min taktik som så att varje mil saktade jag ner och gick en kort stund medan jag åt en frukt eller en näve chips, till detta drack jag en av flaskorna med sportdryck som satt i vätskebältet. (Vätskebältet skulle så ledes räcka 4 mil innan det var dags att fylla på dem igen.) Vid första milpausen, alltså vid Vätterstranden i Jönköping åt jag en banan, den fick min mage att bli lite orolig, men som tur var gick det över…

 

Kl 02:37 / 20K Jönköping-Brunstorp

Passerar nu Huskvarna, än så länge lätt löpning på plant underlag, inga backar. Jag rundade Vätterns södra spets och springer norrut förbi Huskvarna hamn parallellt med E4 som aldrig tystnar, trots den sena timmen färdades mycket trafik på denna Sveriges Pulsåder… När jag lämnar Huskvarna i ryggen vänder jag mig om och ser den vackra stadssiluetten och alla ljus mot den mörka bakgrunden, stadens ljus speglar sig i Vättern, vacker syn!

Jag känner mig alltjämt fräsch, varken sliten eller trött. Kommer upp över backkrönet vid Brunstorp där vägen sedan sluttar nedför bort mot Rudenstams bärodling, ca en km längre bort ser jag vägen svänga åt öster, där skall jag ta nästa frukt. Det blev en banan igen, anledningen till att jag körde två bananer i rad är att bananer som bekant inte brukar hålla sig så bra i en fullpackad väska, bananmos är det sista jag vill ha i min proppfulla ryggsäck, därför tänkte jag att det var lika bra att få slut på dem först…

 

Kl 04:00 / 30K Brunstorp-Skärstad

Distansen mellan 20-30km var helt klart den tuffaste, Vid 20km viker man av österut, lämnar Vättern i ryggen och springer mot Kaxholmen, det är idel uppför. Jag har åkte denna väg många gånger, men i bil upplever man inte stigningen på samma sätt som tillfots. Blir lite knäckt över att backarna aldrig tar slut, när man passerar ett krön ser man nästa osv… Väl i Kaxholmen får man pusta ut lite, först nedför och sedan plant i några km innan det är dags för nästa stigning.

 

landsjon

Dagbräckning över Landsjön det var en vacker syn!

Nu har det blivit ljusare ute, även om solen inte gått upp så är himlen upplyst.

Jag brottas med negativa tankar som: Oj vad länge jag varit ute nu, 3h. Gränna känns avlägset, när jag kommer dit då har jag lika långt kvar till Ödeshög som jag varit ute nu…

Nej Nej, måste slå bort dessa tankar, tänk positivt!

Försökte hitta positiva tankar istället, typ: Jag har redan sprungit en tredjedel av sträckan, Härligt! Snart är jag halvvägs! 🙂

Vid 30K öppnade jag Pringles röret, åt en näve chips, det fungerade bra nu när jag ännu hade saliv i munnen, längre fram skulle det visa sig inte fungera…

 

Kl 05:28 / 40K Skärstad-Stenstorp

Etappen Skärstad till Ölmstad var tuff, precis innan Ölmstad ligger banans högsta punkt, backarna lät inte vänta på sig. Solen som nu steg ovanför trädtopparna ville inte visa sig för mig, mellan mig och denna livgivande sol hade jag ideligen en ny backe och ett nytt backkrön att besegra.

Jag vände mig om flera gånger dels för att njuta av utsikten och dels för att se trädtopparna i fjärran som nu lystes upp i solens rödgula sken… Det var en upplyftande syn att solen (fastän jag ännu inte såg den) nu var uppe…

 

sersolen

Äntligen sol och värme!

När jag väl passerat högsta punkten öppnar sig landskapet, fälten framför mig badar i solljus, jag springer ut ur skuggan och in i ljuset, känner värmande strålar mot mitt ansikte och var tvungen att stanna och ta en bild otroligt härligt, jag fick kraft och motivation att fortsätta!

Också fåglarna hyllade solen genom att hålla konsert, mycket vackert! Det är sällan man är uppe så här tidigt och ännu mer sällan man är uppe så här tidigt och dessutom har tid att ägna sig åt saker som  fågelsång…

När jag väl passerat Ölmstad gick det lite lättare, det böljande landskapet bjöd på både uppförs och nedförsbackar, men nedförsbackarna var fler… 🙂

Vid 40K åt jag ett äpple och drack upp min sista flaska sportdricka från vätskebältet… Äpplet smakade fantastiskt, det var saftigt och gott, precis vad kroppen behövde. Jag visste inte hur magen skulle reagera på syran i äpplet därför tyckte jag det var passande att äta det nu när det bara var 5K kvar till Statoilmacken i Gränna där jag tänkt att besöka toaletten och byta om till torra kläder…

 

Kl 06:20 / 45 K Stenstorp-Gränna

Yes! Sista etappen mot Gränna som är ett av mina stora delmål. Från början då jag började spåna på denna löptur då var Gränna huvudmål, men insåg under resans gång att Ödeshög skulle vara ett bättre mål. Gränna 45 km det vet jag att jag klarar, men Ödeshög… Så långt har jag aldrig sprungit, jag ville ju pressa mig att göra saker jag aldrig gjort så därför blev det Ödeshög…

Det kändes underbart när landskapet öppnade upp sig och jag såg Vättern i bakgrunden breda ut sig som ett knallblått täcke i det gröna landskapet, i förgrunden hade jag Gyllene Utterns riddarborgsinspirerande byggnad, det är inte långt kvar nu, alltså till Statoilmacken som jag drömt om den senaste milen…

 

vatternskymt

Äntligen! jag ser en skymt av Vätterns blåa klara vatten. 🙂

Springer förbi den klassiska ”löparstatyn” och ser Statoilskylten i fjärran… Kollar på klockan, jag håller visst tidsschemat, klockan är ca: 06:00 Efter några minuter springer jag förbi pumpstationerna och fram mot butiken, men det ser misstänkt mörkt ut där inne, What! Macken är stängd!

Inte mycket att hänga läpp för, jag fortsatte in mot Gränna och stannar vid den första polkagrisfabriken, där fanns fikabord så jag slår mig ner och fyller upp vätskebältets 4 flaskor. Jag hade från början med mig två extra 0,5l flaskor med sportdricka, en sådan flaska räcker precis till att fylla upp bältet och dessutom blir det en liten skvätt över att fukta strupen med…

Fram till 40K hade jag tagit energipaus varje mil, men vid det här laget hade jag bränt alla depåer som fanns lagrat i kroppen, för att orka fortsätta fick jag nu stanna var 5k för att fylla på vätska och energi…

Här vid 45K fyller jag på med Pringles, sourcream & union, men det funkar sådär, jag känner att det ger mig bra energi, men det smakar inget vidare, eller rättare sagt konsistensen funkar inte, det smular sig i munnen och jag är för torr för att kunna svälja dem, får hjälpa till med vatten för att få munnen ren från smulor…

Detta var första gången jag satte mig ner och jag kan lova att det inte var lätt att komma upp, fick ta hjälp av bägge händerna för att komma upp på benen igen, först stapplade jag framåt, men efter en stund blev lederna mjukare och jag kunde börja gå och sedan jogga…

 

Kl 07:07 / 50K Gränna-Uppgränna

Solen når nu ner till den kullerstensklädda paradgatan som normalt är fullsmockad med husbilar och husvagnsekipage, men nu är Brahegatan helt öde, hela stan är öde. Springer förbi caféer, små polkagrisbutiker och souverniraffärer, solen lyser in genom skyltfönstern, det vilar ett lugn över Gränna, lugnet innan turisterna vaknar…

 

torrtshirt

Skönt att byta till ren och torr T-shirt!

Jag börjar bli varm och planerar att vid nästa stopp göra ett klädbyte till torra kläder och framför allt ta av mig jackan…

Kommer ut på andra sidan Gränna alltså norr om staden, denna etappen präglas av äppelodlingar och bondgårdar, hagar med kor och kalvar avlöser varandra, springer genom vackra alléer och kommer snart fram till Uppgränna där jag fyller på med ny energi, nu fick det bli en Kexchoklad.

Passar också på att byta om, den dyngsura jackan (av svett) och T-shirten som nu luktar aber hänger jag på utsidan av ryggan, tar på mig en torr T-shirt och kutar vidare… Eller ptja, kutar o kutar, snarare stapplar nu börjar jag få ont på riktigt i knäna men framför allt under fötterna…

 

Kl 07:56 / 55K Uppgränna-Östergötland

Jag börjar nu få riktiga problem, varje steg gör som sagt ont, känns som att gå på het sand en varm sommardag, problemet här är att det inte finns någon skugga att hoppa till, att gå hjälpte inte för då hade fötterna längre kontakt med marken, det var nästan lättare att ”trippa”.

Jag börjar inse att jag inte kommer nå Ödeshög så jag drar ner på tempot, klockan blir 08.00 dags att ringa hem och berätta för hustrun vart hon kan plocka upp mig. Ber henne svänga av vid avfart ”Vida Vättern” och sedan köra norrut mot Ödeshög tills hon ser mig.

Det där samtalet triggar något i mig, jag inser att denna lötur har ett slut som jag inte kan påverka, för varje minut kommer hustrun närmre, det enda jag kan göra är att fortsätta springa, att hinna så långt som möjligt innan hon kommer ifatt mig… När vi möts är loppet över, då kan jag inte längre påverka distansen…

 

kommungrans

 En skylt som gav mig energi och motivation!

Jag får en liten energikick då jag kommer till Gränsen mot Östergötland och till lika gränsen mot Ödeshögs kommun, jag inser att jag är närmre målet än jag trott, en skylt skvallrar om att det bara är 15km kvar.

Jag käkar ett äpple men klarar inte svälja fruktköttet så jag tar ett bett, tuggar ur all fruktsaft som jag sväljer och spottar ut resten…

 

Kl 08:50 / 60K Östergötland-Stava

Den här vägsträckan är vacker, det går lite mer uppför nu, men man springer precis bredvid stupet ner till Vättern, synd bara att jag inte kan njuta, all fokus ligger på att förflytta sig framåt, ett steg i taget, det gör ont, och ändå måste jag hinna så långt jag bara kan, nedräkningen har startat…

Solen värmer och jag svettas mer nu än tidigare då det var svalare, jag väljer att inte äta vid 60K för slutet är nära, inom ett par km borde plågan vara över, men ändå på något vis vill jag bara fortsätta… Jag dricker istället en dubbel dos sportdricka och tömmer mitt vätskebälte för andra gången, jag vet att hustrun har med sig dricka och två kokta ägg, vill därför inte lägga onödig tid på att äta nu när slutet är så nära…

 

Kl 09:05 / 62K Stava-Vida Vättern

Jag fortsätter på samma vis som de senaste km, det går inte fort, det gör ont i hela kroppen, tittar på klockan, springer ömsom 8-takt ömsom 9-takt och jag kan inte påverka detta, kroppen går som i autoläge, vid utför går det något snabbare och uppför går det något långsammare, har ingen extra kraft att lägga till utan bara flyter med, det skulle troligen gå snabbare att gå, men jag vill inte bryta det ”flow” som jag är inne i.

När jag kommer upp till ”Vida Vättern” ser jag en bekant bil. Äventyret är över…

 

Efteråt

Vi åker tillbaka till en fin liten rastplats som jag sprungit förbi några km tidigare, min underbara fru och dotter hade kokat ägg och hade med sig kaffe, dricka osv… Dessutom hade de tagit med sig en 1,5l flaska ljummet vatten som jag kunde hälla över mig och tvätta mig i, det var ljuvligt för jag kände mig riktigt klibbig och äcklig. Kvällen innan hade jag förberett en väska med ombyteskläder och nu kunde jag alltså byta om till mjukisbrallor och ren torr tröja, underbart!

Trodde att jag skulle var tröttare alltså det är klart jag var trött, men jag menar trött som i sömnig, jag hade ju hållit igång hela natten, men det var inte så farlig, där emot kände jag mig matt och sliten, nästan lite apatisk.

 

Nu då?

Såhär efteråt grämer jag mig att jag inte kom ända fram till Ödeshög tätort, hade några km kvar, men samtidigt så kunde jag inte låta frun vänta på mig, hade jag haft mer tid skulle jag förmodligen klarat hela vägen (önskar jag hade en timme till). Nu var förutsättningarna som de var så jag får erkänna mig besegrad på den punkten, tror inte jag hade kunnat springa fortare heller får då hade jag nog kroknat tidigare…

Men på det hela taget är jag glad att jag gav mig ut, jag höll ändå igång i 9 timmar och jag lärde mig saker som jag har med mig på nästa äventyr…

Av respekt för dem som verkligen springer dessa distanser ”på riktigt” och ännu längre vill jag inte kalla mig för en ”Ultralöpare”, men jag drömmer om den dag jag fixar 100km och dessutom kunna vara stolt över tiden…

Nu är det dags att börja tagga för nästa äventyr, inte för att jag har något på G just nu, men vi får se sommaren är lång… 😉

 

Print this pageEmail this to someoneShare on FacebookTweet about this on TwitterPin on PinterestShare on Google+
Written by Trailfinnaren in: Maror / Ultror |

2 Comments »

  • Makena skriver:

    Alltså jag är mållös!!! En enastående insats alltså! Nog måste detta kallas ultralöpning! Hatten av!

  • Nicke skriver:

    Härlig rapport Thomas, jag har sagt det innan och säger det igen: Du är sinnessjuk, fast på ett bra sätt.

    Kul att du bloggar om dessa äventyr för de ger inspiration och kraft till en annan att fortsätta träna och att läsa om dem och se bilderna är inte samma sak som våra samtal. Önskar bara att jag hade ditt pannben!

RSS feed for comments on this post.


Leave a Reply

 

Design: TheBuckmaker.com WordPress Themes