Sep
01
2014

21K Fjällmaraton Sälen

I morse vaknade jag med en härlig stelhet i hela kroppen, lätt träningsvärk i vader, lår och skinkor, en härlig smärta som tilltagit under dagen, en smärta som påminner mig om något gott, en smärta man förtjänar efter hårt arbete!

Igår sprang jag 21K Fjällmaraton i Sälen!

 

fms11

 Det är härligt att springa i fjällen!

På tävlingsdagen lördagen den 30 augusti vaknade vi tidigt (jag och Ebba), vi gjorde oss ingen brådska på morgonen, försökte att ta det så lugnt vi kunde för att spara energi och vara så utvilad man kan…

Vi gick upp och åt en rejäl frukost/brunch, loppet skulle starta 11 och jag ville inte äta något mer innan loppet utan låta kroppen smälta och tillgodogöra sig energin från frukosten…

 

För egen del är jag emot att kolhydratladda innan och under ett lopp, jag har aldrig gjort det på träning så varför ändra strategin under tävling?

Okej, jag vill inte gå in i någon debatt här, om du nu liksom de flesta löpare laddar med kolhydrater typ pasta inför ett lopp så fine, har inget emot det, men jag har valt en annan väg och den har visat sig funka för mig…

Oavsett hur mycket pasta man trycker i sig innan, så räcker det ändå inte för hela loppet utan man blir tvungen att komplettera med energi typ sötsaker vid depåerna vilket skapar en bergochdalbana för blodsockret.

Då tycker jag det är bättre att fylla på med energi som brinner långsamt och räcker länge, exempelvis kan du springa riktigt länge på fett!

 

Jag har under det senaste året tränat kroppen att prestera genom att bränna fett, en energi som brinner långsamt och som man kan springa på länge.

Därför åt vi denna morgon en rejäl frukost med ostpanerad omelett och bacon samt riktigt grovt bröd med mycket smör och ost på. (Jag vet kolhydrater i brödet, men det är inte brödet jag laddar med utan påläggen och jag kör ingen nolltolerans mot kolhydrater, försöker bara hålla det så lågt jag kan.)

Min strategi var att inte äta något under loppet utan endast dricka. Jag hade studerat banan i förväg och visste vid vilka km vätskedepåerna skulle komma, hemma har jag provsprungit distansen och tagit vätska vid samma distanser som loppets vätskestationer, därför visste jag hur mycket jag behövde dricka och när.

 

fms9

Ebba och jag på Sälenfjället

Att jag och Ebba hade reket banan dagen innan loppet var till stor fördel, då gick vi ungefär 15km av banan, kollade hur man skulle ta sig förbi knepiga passager osv, men framför allt fick vi ett hum om stigningen och terrängen i stort…

På startlinjen kände jag mig lugn och väl förberedd inför vad som väntade.

 

fms8

 Laddar inför loppet!

En timme innan start anländer vi till Experium i Sälen, där skulle starten gå. Det var molnigt på himmelen, en kall vind låg på och kylde ner mig, tempen visade 8 grader så jag drog på mig en jacka. Funderadelänge o väl på om jag skulle springa med eller utan jacka, bara minuter innan start tog jag av mig vindjackan och tryckte ner den i min fantastiska magväska, det blev att jag sprang hela varvet i min TNT-tisha och långa tights…

Strax innan start kom folk från alla håll och anslöt sig till skaran av löpare som väntade bakom startlinjen, en funktionär sa att över 700 löpare hade anmält sig.

Jag som fram till nu hade hållit mig i närheten av startlinjen försökte backa lite för att inte blockera eliten. Så började man räkna ned, 30, 15, 10, 5, 4, 3, 2, 1, START!

Starten flöt på bra, det blev ingen korvstoppning utan jag kom snabbt in i ett tempo som fungerade för mig, blev inte heller omsprungen av så många. De som sprang vid sidan om mig höll inledningsvis samma tempo, typ 5-takt vilket funkade fint då det var svagt uppför genom Lindvallen-byn där folk stod och hejade utmed gatorna.

De första 7 km var asfalt och jag upplevde detta avsnitt som en transportsträcka till den ”roligare” löpningen uppe på fjället, en etapp som jag verkligen såg fram emot!

 

fms15

En tuff 21km bana där höjden utgörs av färgmarkeringen…

Efter ca 3 km kom vi ut till landsvägen som leder upp till högfjällshotellet, nu började stigningen kännas av i kroppen. Till en början gick det bra, men efter 4-5km insåg jag vad jag behöver träna på, nämligen uthållighet i backe! Det är en sak att spurta upp för en kort backe, eller att mala på i 10-15 minuter upp för en längre backe, det fixar jag… Men att som här ha konstant stigning i 6km det var tungt. Jag började slå av på takten vilket var irriterande för jag tappade placeringar. Jag intalade mig att de andra de vet nog inte vet vad som väntar, de kör slut på sig nu och så kan jag dra förbi dem senare…

Jag fick slå ner på takten till 6.30-fart för att med värdigheten i behåll orka över sista krönet. Sedan när det planade ut då återhämtade jag mig snabbt och kunde öka igen…

Gjorde dock en dundertabbe vid Högfjällshotellet, efter vätskestationen delade sig hel o halvmaran, de som sprang 42 km skulle hålla till höger och de som sprang 21 skulle hålla till vänster… Jag såg inte skylten för 21 km utan bara den för 42 så jag trodde att jag sprungit för långt och vände håll för att springa tillbaka och leta efter rätta vägen, publiken såg att jag flackade runt med blicken och letade efter vägen, de började peka och ropa, jag var visst på rätt väg, hade jag bara sprungit 10 meter till då hade jag sett 21km skylten. Där tappade jag värdefull tid….

Efter att ha sprungit ett varv runt högfjällsanläggningen (ca 1 km) vek man tillbaka österut. Nu mötte man en strid ström av folk som ännu var på väg upp till högfjällshotellet. Det var faktiskt upplyftande att se så pass många löpare  bakom mig, det gav mig kraft och jag kände mig med ens lite piggare, lite bättre, 😉 för de som nu var på väg uppför, de såg inte pigga ut. Dom var just på väg över sista krönet, det som jag själv tidigare kämpat mig över…

Snart kom man ut på spångar som avlöste varandra i en dryg km, här kunde jag gasa på igen, höll ca 5.0 takt och kom snart ifatt en tjej som var vänlig och klev åt sidan så jag kunde komma förbi henne. Efter det sprang jag helt själv en lång bit, hade fritt ett par hundra meter både framåt och bakåt. Så småningom började terränen stiga och i takt med latituden fick jag även dra ner på tempot, först till 6.0 och sista biten innan toppen vid 10km var jag nere i 7-takt o de som låg bakom kom ifatt mig.

Vill även höja en hyllningens röst till alla de som satt mitt ute i skogen med fikakorgar och hejade för glatta livet, det värmde!

 

fms12

En bild från fjället då vi rekade banan…

Efter att ha rundat ”snögubben” (som ju inte fanns eftersom det inte är snö såhär års) kom jag ut på känd mark, resten av banan kunde jag nu utan och innan, här hade vi gått och rekat dagen innan loppet.

Nu började loppet te sig riktigt bra, minns att jag tänkte vid 10km, -Oj är jag redan här, vad snabbt det gick, bara halva loppet kvar, den roligaste halvan! 🙂

Jag tog bara en kort paus vid snögubben, de som tidigare sprungit förbi mig tog längre paus, åt banan o grejer, här tog jag bara en mun utspädd sportdricka och kutade förbi hela gänget…

Mycket sten och våta passager låg nu framför, men det är just detta som jag såg fram emot, det är just detta som är fjällöpning. Svagt nedför och teknisk löpning med mycket hinder, det är min specialitet, plockade många placeringar de nästkommande 4km…

Det var viktigt för mig att hålla god takt här, för jag visste att ”mördarbacken” väntar runt hörnet… Nu kanske du inte tycker att 7.0 är en god takt, men i förhållande till terrängen så gick det undan här, plockade som sagt några placeringar på sträckan ner till Hemfjällstugan…

 

fms16

Banans höjdprofil

Nu hade jag bara en utmaning kvar, den långa ”mördarbacken” upp till banans högsta punkt på 897 meter öh…

Backen var tillräckligt respektingivande för att arrangörerna skulle placera vätskestationer både nedanför och ovanför denna backe som varade i ca 1,3km.

Backen var riktigt tuff, faktiskt jobbigare än jag föreställt mig och då hade jag ändå gått här dagen innan… Faktum är att jag gick ca 1/3 av backen, gjorde några ansatser att springa men mjölksyran infann sig snabbt, bara att växla ner och försöka gå bort den och sedan försöka igen att springa en stund…

 

fms4

Vacker liten sjö längs banan

Väl uppe på krönet då visste jag att nu nu är det bara att dra på. Det var ca 6 km kvar till mål och nästan enbart nedför, nu bjöd turen på fantastisk utsikt och rolig löpning, från o med nu gällde det att springa in förlorad tid… Försökte hålla 5.30 takt vilket var lite lurigt då man fick parera för stenar hoppa över blöta leriga bäckar och gena över mossiga blöta partier, men ändå väldigt kul.

Jag kände att jag hade en kille flåsandes i nacken och märkte att han tog samma vägval som jag, så jag valde att göra det lite svårare, tog inte de bästa vägarna, utan hoppade på stenar över vatten istället för att springa runt, jag genade över de leriga områdena av banan, det funkade för han halkade efter.

Snart var jag tillbaka vid ”Snögubben” där tog jag en sista mugg vatten, bara 3km kvar nu varav nästkommande två bestod av en grusväg (läs rullgrus) som ledde nästan rakt ner för slalombacken, det var brant och det gick fort, bitvis när det var som brantast var jag nere i 3.50 takt, det gällde att verkligen hålla tungan rätt i mun och låta benen jobba som trumpinnar på en en virvel…

Här knep jag ett par placeringar av sådana som inte vågade riskera att snubbla och rulla ner för slalombacken, jag erkänner det var lite läskigt.

Slutligen kom jag in på målrakan och där gjorde jag något underbart, jag gav allt vad jag hade!

När jag tänker på urtypen långdistansare och traillöpare då tänker jag på långa tunna typer med riktigt långa smala ben, ben som når upp till armhålorna. De springer i tights och en vindjacka där det typ står MSOK eller SOK eller något annat OK (Orienteringsklubb) på ryggen… Du vet sådana som sprungit i obanad terräng hela sitt liv. Jag har alltid sett sådana som överlägsna när de kommer till löpning, människor som jag inte kan mäta mig med vad gäller tider i exempelvis ett lopp som detta.

Men hör o häpna, i den långa branta grusvägen springer jag om en sådan kille, strax innan upploppet skall man över en liten backe, där kutar jag om en till som behövde stanna och gå, WHAT vad händer!?!

Detta gav mig nog med kraft och självförtroende inför upploppet för när jag kommer in bland husen tar jag rygg på ännu en långbent kille med någon slags klubbjacka, han ligger kanske 20 meter framför o jag känner att jag har jämna steg med honom, så hör jag speakern ropa ut något i högtalaren och jag inser att målet är nära. Då full av självförtroende exploderar jag, ökar takten till mitt absoluta maximum, kommer ner i 3.30 takt och ser att jag närmar mig ”OK”-killen, 50 meter innan mål samtidigt som jag hör speakern säga mitt namn och någonting med jakt och upplopp, sneglar på målklockan som tickar 2.10.??? sekunder senare var jag i mål!

 

fms7

 Strax efter målgång, lycklig över att ha kommit i mål på 2:10.59 som tangerar personbästa på distansen 21Km!
(Men detta var en så mycket tuffare bana…)

Såg senare att jag slog ”OK-killen” med 2 sekunder, min tid blev 2.10.59 🙂

 

fms6

Så skönt efter målgång att bara lägga sig ner och slappna av i benen!

Efter målgång satte jag mig i gräset bredvid målfållan och väntade in Ebba som också gjorde ett fantastiskt bra race, hon kom i mål på 2.22.34

Det var ett riktigt lyckat och bra arrangerat lopp!

Jag och Ebba, vi bestämde oss direkt efter målgång att nästa år, då skall vi springa igen! Men då blir det 42k… 😀

 

Anmälan öppnar den 11 september!

 

Print this pageEmail this to someoneShare on FacebookTweet about this on TwitterPin on PinterestShare on Google+
Written by Trailfinnaren in: Löpning,Tävlingar,Trail |

Inga kommentarer »

RSS feed for comments on this post.


Leave a Reply

 

Design: TheBuckmaker.com WordPress Themes